Jag är livrädd, jag hoppas, jag vill veta, NU! men inte själv, det är för stort steg, jag behöver någon vid min sida, jag behöver någon som stöd när jag får reda på svaret, därför får jag vänta.. och såra mig själv ännu mer, det är så jävla jobbigt detta, att gå och undra, dagarna ut, tänker på framtiden, hur det kommer bli, hur jag ska göra, vad som händer inne i min kropp..
Mitt liv kommer aldrig bli det samma igen.
Hugs Lizzie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar